måndag 12 juni 2017

Södra Ås-Hollerudssätern (Olsäter)

Vi har tittat lite närmare på TVÅ leder från och till den mera frekventerade Fryksdalsleden. Det finnes ytterligare EN. Den går och gick från Högberg eller Högbôl, i Östra Ämtervik, via Södra Ås och vidare till Olsäter ( Holleruds-säter). Roland Kihlstadius har hittat Vinbergssniglar i Södra Ås och detta skvallrar direkt om munkar och pilgrimer- dessa sniglar var ju godkänd fastemat.
Vi vet  att kyrka anlades på 1100-talet på Ullerö- kyrkan ligger kvar på samma plats idag.
Det var Värmlands mesta och största hedniska blotplats och fullt förståeligt att den kanske allra första kyrkan lades där. Dessutom var forsen Värmlands nav, den största och fiskrikaste forsen i Värmland, där fiskarena, Värmerna, fick leva upp till sitt namn - laxfiskarena.
 De som skulle till Nidaros och passerade Ullerön gick vidare upp till Edeby och till Olsäter, och vidare till Fryksdalen. Det finns tre vägar, mer eller mindre paralella, den äldsta ridstigen längst norrut, sedan skjutsvägar söder om, ombyggda med tiden, och till sist nuvarande väg-

En nog så stor märkvärdighet utgöres av den idag stilla sorlande bäcken, strax öster om Sandvika.
Nämligen: fram till 1180 var den landsgräns mellan Norge(Värmland) och Sveariket. Den var likafullt sockengräns från 1100-talets slut och från 1350-talet häradsgräns mellan Fryksdals och Älvals härader. Bäcken heter som sig bör Råbäcken.

Vi får således räkna med att pilgrimstrafik förekommit dels Fryksdalsleden, till Torsby och så Röjdådalen till Norge. Samt från Fryksdalsleden till Skoga och Klarälvdalen upp till Vingäng och sedan västerut till Glomma. Samt Från Glava, Ullerö, Olsäter, Ås till Fryksdalsleden.

Framförallt får man inte glömma bort att en stor mängd under århundraden lejt båt och roddare vid Fryksta och rotts till  Björke och eller Strand och vidare per fot eller lejda hästar till Skoga i första etappen. Man hade kommit med båt från Västra Götaland till Hammarö och vidare med båt till fastlandet. Även hade man kommit med båt över Vänern til Lurö och därifrån med båt till fastlandet.

Att använda båt var pilgrimerna inte främmande. Gå tillräcklig  fick man göra ändå. OCH man hade bara en kort sommar på sig till Nidaros och tillbaks.
Man kan läsa Gyllenii dagbok ( 1600-talet) för att få ett begrepp om hur oerhört viktiga och använda båtar och sjövägar var-

söndag 28 maj 2017

Från Björke och Strand till Skoga







Det vi idag kallar Fryksdalsleden var huvudleden mellan Kil-Torsby och Röjdådalen, för den som färdades på land. Det fanns en, säger en stig eller led. Att tala om väg kan man nog inte göra förrän skjutsväsendet kom igång på 1650 talets mitt. Före 1600-talet gick ej att färdas med vagn eller kärra, därav också att dessa fordon inte dök upp förrän på 1600-talets början i Fryksdalen. Det var alltjämt att färdas gående eller ridande under sommarhalvåret och med släde när det fanns snö eller mark eller sjö var frusen. Skjutsboställen och postboställen uppkom på 1600-talet, dess innehavare var skattebefriade och ämbetet gick i arv-

Vi har sett att det fanns två tvärvägar österut - en från Strand i nuvarande Lysvik socken,  (tidgare tillhörande Björke) till Skoga över Hinnershöjda, samt en från Björke sammanfallande med nämnda väg vid nuvarande Östra Lövåsenoch vidare över Hinnershöjda. Detta var en urgammal färdväg och handelsled till Klarälvdalen, som på 1600- talet upphöjdes till skjutsväg med gästgiveri och skjutshåll i Lövåsen och Norra Skoga.

I ett brev, 14 maj 1286, skänker dottern till Johan Värmske, Norör, till Nydala kloster i Småland. Nore omfattade det som i dag är Norra och Södra Skoga, Skogaforsarna och laxfisket där. Platsen heter än i dag Nore. Nore räknades på sin tid till 3 1/2 mantal, ett mycket stort område.

Vi måste räkna med att med  Nydala hade en besättning av munkar och lekmän som skötte fiske, beredningen, transporter söderut och mycket annat dagligt arbete, Säkert stannade en del kvar vintertid i Nore. Det är ganska märkligt att Skoga, som ( idag ) ligger helt vid sidan om, i Ekshäradsocken, blev ett centra för handel, marknad och skjuts/gästgiveri. Man hade förväntat att Grinnemo, där kyrkan ligger, skulle haft det. Men saken var den att "stora vägen" söderifrån, från Bogerud ,gick över älven till just Skoga, och därifrån på östsidan Busjön och norrut till Hara. Grinnemo var ej viktigt av ålder. Men i Skoga kom vägen ner från Fryksdalen, där fanns handelsleden, som utgick från vår Fryksdalsled. Marknad och handel har säkert funnits i Nore / Skoga sedan urminnes tid.


fredag 26 maj 2017

Mellan Fryksdal och Klarälvdal




           
                                           




Det är mellan hägg och syren i nådeåret 2017 e kr. Jag har gått omkring i trädgården på min gård Bjöketorp i Ivarsbjörke. Här finns en del rara medicinalväxter - och några vinbergssniglar.

Om vi går tillbaks 900 - år i tiden, till 1117, så var detta med största sannolikhet en rätt betydande sätter till godset Björke. Det är troligt att den gamla sätervägen hit då slutade här. Det fanns varken bebyggelse eller sätrar norr eller nordöst ut. Under de närmaste århundradena hände det att ytterligare två åboar i Björke fick sätrar ganska nära Björkesätern - eller sättra helt enkelt. Det var Sörgårdssäter och Granholmssätern. Dessa två kom att med tiden fungera som hemsätrar, bara några kilometer till " framgården" nere vid Björkans utlopp i Fryken. Det är troligt att dessa tre sättrar fanns före digerdödens utbrott 1250, det är inte troligt att den nyodling som skedde, gjordes då, utan på 1400-talets början. En återhämtning på alla sätt, även nyodling i trakten, skedde efter digerdöden och på 1500-talet skapade de långsätrar som finns på Ivarsbjörkes marker norrut, mot Pörtberg och Jangen.
Namnen upprepas: Granholmsättra, Sörgårdssättra och förnämligas Västgårdssättra som låg på Södra södra Björkes mark, det som sedemera blev Edsbjörke - Esbjörns Björke-.

För att ta sig från Björke till Klarälvdalen och Skoga och Skogaforsarna på 12-1300-talet fick man gå eller rida från Björkegodset, förbi Björketorp och sedan till det soom idag kallas Östra Lövåsen. Vägen - eller stigen förstås- fortsatte sedan över den vilda och besvärliga Hinnershöjda - Hindershöjden - innan man äntligen kom ner till Munkeberg i Norra Skoga och till de munkar från Nydala kloster i Småland som genom donation erhållit fisket, laxfisket, i näm da forsar. Vi talar om tiden 1230-1400 ungefär. Den salt-trade som fanns i Värmland till de stora laxforsarna kan vi nog inte riktigt föreställa oss idag. Det gick åt mycket stora mängder salt, vare sig laxen saltades, torkades, eller röktes så måste den behandlas med salt. Lax i beredd form skulle fraktas till kloster och andra ställen, det gick klövjeforor och där det kunde skeppas, t ex på Fryken och delar av klarälven gjordes det. Det behövdes tunnor och  fiskberedare, saltare, yrkesmän av olika slag.

Alltnog, en väg till Klarälvdalen gick över Björketorpet här. Och här har munkar och pilgrimer gått eller ridit i århundranden. Det var vid den här tiden på året som årets pilgrimsfärder började, i skapalsens sköna tid , i slutet av maj månad.


tisdag 23 augusti 2016

Tempora mutantur



Gammelgårdens ursprungliga plats i Norra Skoga, kallades Petterstugan

Tiderna förändras... ovanstående foto föreställer den gamla gästgivargården, Petterstuga, i Norra Skoga, Ekshärad. Gården var både gästgivar - och tingsgård på 1700-talet. Den flyttades sedemera till hembygdsgården i Ekshärad.
Från den gamla fornleden genom Fryksdalen ledde två vägar till Klarälvdalen - eller vice versa, om man så vill- Den ena gick från Högberg i Östra Ämtervik, där det förresten var gästgivargård, till Olsäter, via Ås och Medskogen. I Olsäter fanns även gästgivargård.
Olsäter var säter till det mycket stora godset Hollerud vid Dejeforsen, där en av Värmlands första kyrkor byggdes, en romansk stenkyrka. Ullerö var dess hedniska namn, efter guden Ulls blotplats. På 1300-talet byggdes kyrka i översocknen, den blev Övre Ullerud benämd och därifrån var ej långt till Olsäter, det var folkmålet för Hollerudssäter. Dit kom eller avgick resande från eller till Fryksdalen. Vid Deje finns än idag Vinbergssniglar och likaså vid S. Ås i Fryksdalen. Detta tyder direkt på pilgrimer och klosterfolk.
Det är den ena tvärvägen till/från Klarälvdalen, Klarälven som kallades Maria älv.

fredag 4 mars 2016

Först som sist


Bloggen och inläggen har varit och är till för att ge en historisk bakgrund till det som kallas Fryksdalsleden. Jag rekommenderar att  bloggens sista inlägg läses först, d.v.s. från den 6 feb 2016, den kronologiska och innehållsmässiga informationen läses bäst nedifrån och upp. Ytterligare info fås på Fryksdalsleden.se. Jag ber också att få klargöra att jag inte är någon forskare i akademisk mening, utan en enkel amatör, med intresse för historia. Jag ber om överseende med vissa spekulationer jag gjort under en del rubriker. Men även enklare forskning kräver ett visst mått av fantasi.

På bilden, två goda vänner som bidragit med inspiration och material och många uppgifter. Det är David Myrehed, t.v. och Roland Kihlstadius, t.h. Tack till er båda!


onsdag 2 mars 2016

Tyrs bol och Ulls ö

Kungsådran, utgjorde en av flera strykar, strömfåror, i Dejeforsen. (foto:Peter Karlstam)

Laxforsen i Deje var nog en av de platser som både svenska och norska kungar kände till. Lågt innan kristendomen ö h t predikats i norden, var platsen känd. Man kan utgå ifrån att kungamakten försökte lägga detta land och vatten  under sin egen kontroll, långt innan de första klostren i Sverige inrättades på 1100-talet.
På platsen behövdes representanter för kungamakten. För att kontrollera fisket och annan handel som av nödvändighet fanns på stället. Det gick åt stora mängder salt för fiskberedningen. Salt var en sällsynt vara, det kom frånTysklands saltgruvor och vid inskeppningen till Sverige eller danska delen av Sverige kunde inte vem som helst köpa hur mycket som helst. Inköpen var ransonerade. Men just kronan, den konungsliga makten vid tillfället, behövde inte ta hänsyn till sådan ransonering. En stor del gick åt vid laxforsarna i Värmland. Och mest vid Dejeforsen.
Ullerö var en hednisk blotplats. På 1100-talets byggs en stenkyrka, romansk, där, precis vid den hedniska kultplatsen. På östra sidan forsen. På västra sidan fanns ännu till 1700-talet endast ett par gårdar. Det var Risäter och Tjusbol, så småningom Mon längre norrut. Dessa två gårdar hade hela strandrätten vid forsen och vid kungsådran, på västra sidan. Förleden Ri- i Risäter har inget med Ria, torkria att göra. Snarare med Ri- som i rike, d v s kungalett. På Irländska heter kung Ri.

1268 donerar lagman Höld Risäter till Riseberga kloster. Vi kan vara säkra på att det då var en fullpantad gård. Det är ingen ”säter” till Riseberga kloster, det finns ingen gård på Ri- som den kan vara säter till, utan namnet sätter anses härstamma från vikingatiden och förekommer mest i Mälarbygden. Erikska ätten dominerade ägandet av Dejeforsen å 1100-talet. Det troliga är att Risäter, eller Risätter, var en kungaägd gård liksom Tjusbol. Gården Småris, låg västerut och var mindre. Man säger att gården Hollerud var belägen på östra sidan älven, där nuvarande Katrineberg ligger. Hollerud var egentligen ingen gård i vanlig mening, utan omfattande ett landområde av både Nedre (yttre) Ullerud och Övre Ullerud. Olsäter var liksom Ransäter sätrar under Hollerud, och eftersom Ransäters socken omfattade nuvarande Munkerud och Munkforsen, får man anta att Holleruds välde även omfattade forsarna i Munkfors, som  förresten Alvastra kloster hade sitt fiske i.
Alvastra grundade ju Sverker d ä. Hollerud var således ett protektorat, där också en av Värmlands äldsta stenkyrkor byggdes.
Någon typ av småkungavälde verkar Hollerud arealmässigt ha varit. Vi kan jämföra med Sund och Björke i Fryksdalen. 12 rep 14 kvadratmil stora. Roland Kihlstadius anser att lagman Höld residerade på Hollerud.

Forsen var ett mäktigt fenomen och att Ullerö blev kultort där är nog rätt naturligt. På västra sidan forsen ligger alltså Tjusbol. Det var nog även en kultplats, för Tyr. Etymologiskt heter det i forngermanskan tieuz, senare tiuz och tiwaz. Tyr förlorade ju sin hand till Fenrisulven och på östra stranden rinner Vargån ut nedanfor forsarna mittemot Tjusbol. Warghärä  heter området i medeltidsdiplom. Således Tyrs bol och Ulls ö.

Den urgamla leden till Forsen, Risäter, Tjusbol kom söderifrån från Löved, via Kvarntorp och vidare förbi nuvarande Orretorp och över berget väster om Syrsjön, där det ju finns fornlämningar, och in till Risäter. Det är en sträcka av Klarålvdalens pilgrimsled och i övrigt en urgammal färdled.




tisdag 1 mars 2016

Kung Sverre genom Röjdådalen 1177

Vi anser ju att Fryksdalsleden går genom Röjdådalen, till Nyckelvattnet. De olika ortsnamn, med förleden kung-och kong, som finns både på svenska och norska sidan gränsen, kan ha sin förklaring av att det var denna väg som kung Sverre
Sigurdsson färdades med manskap 1177. Sverresagan anger att han från Eidskog färdades över en skog, tolv mil ( skogsmil= 6 landsvägsmil) kom till Ekshärad och därefter en skog 12 mil till Malung.
 Av geografisk nödvändighet måste han ha passerat Röjdådalen. Mäter man fågelvägen på en nutida karta Ekshärad via Torsby in i Norge så hamnar man i just området med Kyrksjön och Kongsjön och Nyckelvattnet med Kongviken ( på Norska sidan). Mäter man samma sträcka 6 mil från Ekshärad, så hamnar man i Malung. Avståndsangivelserna i Sverresagan stämmer  väl. Även finns en folktradition i Röjdådalen, att en norsk kung fordom skall ha befunnit sig i Röjdådalen. ( SOFI, ortsnamn Östmark, kommentar av Rickard Broberg, angående Kongbacken, Kungtorp, m.m.)